Den vita faran

Vi har en såndär kamphund. Men särskilt livsfarlig är hon inte, snarare tvärt om. Hon och sonen är bästisar och hittar gärna på hyss tillsammans. En av dem drar fram saker som den andra förstör. Och de gillar att äta varandras mat, eller gillade, nu är det nog bara hunden som äter sonens mat.


Hon är verkligen världens bästa lilla (stora) kamphund. Vill helst sitta i ens knä och mysa. Om vi inte är hemma på nån timme så gör hon inbrott i tvättstugan och tar några av våra skitiga plagg och lägger i sin bädd. Hon vill alltid känna doften av oss nära.

Under graviditeten blev hon tyvärr lite lidande för jag orkade inte promenera så mycket med henne som jag hade velat. Jag vågade inte hantera henne då balansen försvinner eftersom tyngdpunkten inte är där den brukar. Vår förra hund drog omkull mig två dagar innan förlossningen drog igång. Det skrämde mig eftersom vi fick åka in akut och kolla så att allt var bra med bebisen i magen. Nu har vi i alla fall kommit igång med våra långa promenader igen och det känns underbart!! Både jag och hunden njuter.


- Fru Svensson filosoferar