High Chaparall

De senaste månaderna har alla våra rutiner vänts upp och ner. Så här kan vi inte ha det. För att råda bot på det hela har jag blivit järnladyn. En vecka ska jag vara benhård, sen får jag utvärdera och se om jag ska testa nått annat. Den viktigaste rutinen är att få lillan att äta lunch och sova samtidigt som sonen. Den där timmen när båda sover är så värdefull. Egentid och städtid, ibland den enda timman som man hinner göra något annat än att byta blöjor, leka med tåg eller laga mat.

Vi kör en ganska hård metod men jag tycker att den funkar bäst. Efter två dagar brukar barnen ha förstått vad som gäller. Lillan får ligga och skrika (man hör vilket skrik det är), ibland tar det två timmar och det är de jobbigaste timmarna en mamma måste genomlida. Men redan dagen efter går det så himla mycket bättre och dag tre brukar hon veta vad som gäller. Så kanske att jag är hjärtlös (fast det är jag inte, har sån ångest när jag hör henne gråta) men denna metod gör att rutinen sitter på några dagar istället för att man kämpar och hon gråter lite varje dag under en månads tid för att få rutinen att sitta. Så den totala gråt och plågtiden är nog mindre med min metod. Men fy fan va jobbigt det är att inte ta upp och trösta sitt barn. Det är ganska ofta som järnladyn fäller en oc annan tår men jag försöker peppa mig själv genom att tänka "om jag tar upp lillan nu har hon gråtit i onödan, håll ut". Och så mycket skit jag fått höra för denna metod. Men å andra sidan får jag ännu oftare beröm för att vi har fina barn som är lätta att ha med att göra. Allt har en baksida.


- Fru Svensson filosoferar