Tre veckor efter jag träffade min man för första gången satt vi i Folkets Park i Malmö och käkade falafel. Vi pratade om tatueringar och sa att vi hade kunnat göra en tatuering som symboliserade oss. Redan då, efter bara tre veckor, så kändes det som om vi var gjorda för varandra. Jag har en connection med honom som jag aldrig känt med någon annan. För vi är inte så lika, olika åsikter i det mesta, olika mål i livet, gillar olika saker. Vi har fått jobba mycket för vår relation för det är inte alltid en dans på rosor. I somras gick vi igenom vår tuffaste prövning någonsin och skilsmässa var utväg men vi valde att kämpa vidare. Är fortfarande inte helt bra än men vi är på god väg. Vi vet om att kärlek är något man måste arbeta för, inget som kommer gratis. Belöningen av det arbetet vi gör är stor. Jag är gift med min bästa vän. Få uppmuntrar mig så mycket som han. Han älskar att se mig i paljetter och bling, han säger att jag är fin och smart. Enligt honom är jag den bästa mamman mina barn kan ha. Det är han som ber mig köra försiktigt i stormen.
Nu har vi två vackra barn som älskar varandra. Här om dagen när jag hörde dem leka på ovanvåningen så avbröt de plötsligt leken för att säga att de älskar varandra. Sen var leken i full gång igen. Älskade barn, min fina familj. Är så tacksam för att jag lärt mig att kämpa för kärlekens skull.
- Fru Svensson filosoferar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar