Ångest kan vara lite som dimman. Den smyger sig på skir och ofarlig för att sen plötsligt vara vit. Där är jag nu, jag ser inte var vägen går. Överallt vitt.
För några timmar sen mådde jag oförskämt bra. Kunde till och med hantera att jag måste betala tillbaka 16000:- i ROTavdrag. Sen fick jag ett telefonsamtal och min värld rasade samman. En nära vän till familjen finns inte längre. Sen tog jag slut, så känns det i alla fall. Allt blev vitt och tankarna famlar runt utan att veta vilket håll de är på väg. Varför måste allt ha en början och ett slut, varför kan inte livet vara för evigt?
- Fru Svensson filosoferar
Usch , det låter jobbigt, :/ hatar känslan när allt är bra men plötsligt bara rasar.....
SvaraRadera