Igår fick jag besked om att världen förlorat en av de vackraste själarna. Kan inte förstå att han är borta. Min vän hade en son som aldrig mer får träffa sin pappa. Jag gråter av tanken. Jag gråter av de vackra minnena som väckts till liv.
Det här med döden känns alltid så overkligt, så slutgiltigt. Undrar om man kan lära sig att hantera döden. Undrar om jag ger mina barn de svar de behöver. De ser mina tårar och frågar varför jag är ledsen. Men hur förklarar man något som man själv inte förstår?
Jag hatar döden. Den är så jävla orättvis. Fan ta den!! Fuck cancer!!
- Fru Svensson filosoferar
Fruktansvärt och orättvist. 😢
SvaraRadera